wahabism1

Vad är wahhabism?


Vi hör ofta talas om wahhabism på tv och i tidningar. Men hur många av oss vet egentligen vilka wahhabiterna är och vad de tror på? Vad skiljer dem från andra muslimer, i synnerhet sunniter? Hur grundades sekten?


Wahhabismens historia


Wahhabismen grundades av Muhammed ibn Abd al-Wahhab (1703–1792) från Najd i Arabien under 1700-talets andra hälft. När han ingick en pakt med rövar­hövdingen Saud (vars namn ”Saudi” Arabien är uppkallat efter) lyckades han sprida sin lära till stora delar av den arabiska halvön, som då styrdes av det ottomanska kalifatet. Efter att de erövrat och ställt till med ett blodbad i städerna Mecka och Medina säkrades en symbolisk seger.[1] Nu hade de tillskansat sig inflytande över pilgrimerna som årligen strömmade dit från den muslimska världens alla hörn. Wahhabiterna, som stöddes av engelsmännen, gjorde alltså uppror mot kalifen. De lyckades, till kolonialmaktens glädje, försvaga det islamiska kalifatet så mycket att det slutligen förlorade all kontroll över den arabiska halvön. Nu kunde wahhabiterna terrorisera sunniter och shiiter utan motstånd. De hade dock inte så stor påverkan på den övriga muslimska världen fram till 1960-talet då Saudiarabiens kung började investera en stor del av oljeintäkterna för att sprida wahhabismen. Med hjälp av petroldollar köpte/byggde man i stora delar av världen moskéer och skolor, finansierade studentorganisationer, tryckte gratis böcker och pamfletter, och delade ut stipendier. Denna missionsverksamhet pågår än idag, genom nya medier som teve och internet.


Vad är wahhabismen och vem är wahhabit?


Innan vi definierar wahhabism vill vi påminna om att det finns gråzoner. Ingen definition är absolut eller perfekt. En definition är bra om den är användbar och ger en överblickbar förklaring av något.

Nämnas bör att beteckningen ”wahhabi” inte är en självbeteckning utan en beteckning som myntats av utomstående observatörer, först och främst sunnitiska teologer som alltsedan sektens uppkomst granskat dess läror. ”Wahhabism” är bara en objektiv benämning på efterföljarna till Muhammed ibn Abd al-Wahhab, liksom efterföljarna till Imam Shafi’i kallas ”shafi’iter” och så vidare.


Wahhabiterna själva föredrar att kalla sig ”salafiter” då de påstår att deras lära är grundad på salafs förståelse av islam. Salaf kallas de första generationerna av muslimer, ”urförsamlingen” så att säga. Ibland använder de beteckningar som ”ahl al-hadith” och ”muwahhidun”. Wahhabiter förnekar att wahhabismen existerar som en av flera riktningar inom islam. De hävdar att de endast följer urkunderna, underförstått till skillnad från andra muslimer, som följer ogiltiga tolkningar.


Teologisk definition av wahhabismen


Wahhabiterna är uppdelade i olika riktningar som är fientligt inställda till varandra. Generellt kan man säga att wahhabismen är uppdelad i två grupper: 1) regimwahhabismen som erkänner det saudiska kungahuset och 2) terrorwahhabismen eller ”qaidismen”, som är anarkistisk. Men det finns också en betydlig grupp som söker ta en medelväg i frågan, de är kritiska mot det saudiska kungahuset /erkänner inte det, men stödjer ändå inte terrorism.


I teologisk mening är en wahhabit någon som:


1. anser tawassul (de saligas förbedjan) vara shirk.


– det finns olika sorters tawassul men den som wahhabiter anser vara inte enbart förbjuden (haram) utan shirk (avguderi), är den muslimska (sunnitiska och shiitiska) traditionen att vid olika profeters och helgons gravar vädja om deras förböner.


2. förkastar de två teologiska (‘aqida) ash‘ari- och maturidiskolorna.


– i den sunnitiska världen dominerar ash‘aritiska och maturidiska teologiskolorna.


3. förnekar att man måste göra taqlid av rättsskolor (madhahib).


– sunniter anser att lekmän måste följa en av de fyra rättsskolorna (hanafi-, shafi‘i-, maliki-, och hanbaliskolan) utan att nödvändigtvis känna till den bevisföring som deras fatwor grundar sig på. Wahhabiter anser det vara förbjudet att följa dem ”blint” och uppmuntrar lekmän att själva bedöma argumentens giltighet. I verkligheten accepteras dock inte lekmännens slutsatser om de kommer fram till en annan åsikt än den som wahhabismen håller för sant.


4. förkastar alla sufiordnar.


– wahhabiter förkastar sufismen som vetenskap och motsätter sig alla sufiordnar och det mesta av deras religiösa praktik.


5. fördömer kategoriskt alla sorters bid‘a, innovationer, i ‘ibadat, dvs. sådant som rör gudstjänsten och erkänner inte att det råder meningsskiljaktigheter i frågan.


– de flesta sunnitiska auktoriteter delar in bi‘da vad gäller ‘ibadat (gudsdyrkan och ritualer) i det bra och dåliga. Ingen innovation eller handling är förbjuden så länge den inte går mot Koranen och sunnan. Wahhabiter förkastar detta och erkänner inte heller meningsskiljaktigheter (ikhtilaf) i frågan.


6. prisar och ser upp till Muhammed ibn Abdulwahhab.


– wahhabiter prisar sin sektledare ibn Abdulwahhab som en stor lärare och mujaddid (återupprättare av religionen). Detta eftersom han anses ha bekämpat shirk (avgudadyrkan) som hade smugit sig in bland muslimer. Sunniter anser inte ibn Abd al-Wahhab vara en auktoritet.

Nu vill jag återigen påminna läsaren om gråzonerna. Det finns självklart undantagsfall. Somliga sunniter har i vissa av de ovan nämnda sex punkterna samma uppfattning som wahhabiterna, men det är bara wahhabiterna som skriver under på samtliga.


Wahhabiternas mentalitet


Det är inte bara i teologisk mening wahhabiter/”salafiter” avviker från huvudfåran av muslimer. De har ofta en sträng och fördömande attityd. De är ofta fixerade vid perifera frågor (som skägg, niqab, korta byxor och andra yttre attribut) där det i många fall råder ikhtilaaf (meningsskiljaktigheter bland muslimska lärde) och får dessa att framstå som väldigt centralt för religionen. De är också nästan alltid väldigt sekteristiska och fördömer kategoriskt alla som inte följer deras sekt. De anser nämligen alla icke-wahhabiter ha avvikit från den enda sanna tolkningen av islam. Deras attityd liknar ofta de nyfrälsta kristnas. Wahhabiter är för det mesta också besatta av att fördöma och förlöjliga shi‘iter och sufier.

Vad gäller utbildning är det väldigt sällsynt med en wahhabit som är humanistiskt skolad inom exempelvis hermeneutik, religionsvetenskap, litteraturhistoria, psykologi, historia, filosofi, idéhistoria, estetik och konst etc. De av dem som har en universitetsexamen har nästan uteslutande studerat tekniska ämnen.


Wahhabiters syn på konst, poesi och skönhet präglas av en stark skepticism. [2] De har också systematiskt förstört stora delar av det islamiska kulturarvet i de länder där deras inflytande varit starkt. I Saudiarabien har man exempelvis nästan förstört vartenda minnesmärke och varenda grav från islams tidiga historia och ersatt dem med vräkiga hotell, amerikanska restauranger och köpcentrum. [3]


De är ofta misstänksamma mot övernaturliga fenomen, som mirakler, välsignande kraft (tabarruk), ingivelser (ilham) etc.


Wahhabiter undviker att prisa eller ens prata om profetens familj (ahl al-beit) och alla som gör det blir ofta misstänkliggjorda eller beskyllda för att vara kryptoshiiter. Om de mot förmodan någon gång ärar profetens hus är de noga med att i samma andetag ta avstånd från shi’ismen.


Många ”salafiter” är aggressiva i sin ”da‘wa” (missionsverksamhet). Vad gäller våldsaktioner är det ett faktum att alla, ja samtliga terrordåd med ”muslimska” förtecken har utförts av wahhabiter. Oproportionellt fler muslimer än icke-muslimer har fallit offer för deras terror. För att klargöra och nyansera vill vi påpeka att långt ifrån alla wahhabiter är terrorister, men alla terrorister (som identifierar sig som muslimer) är wahhabiter.

Man kan självklart finna sunniter som i vissa av de ovan nämnda frågorna lutar åt wahhabism och tvärtom.

Förhoppningsvis bidrar denna artikel till att skapa en bättre förståelse av detta flitigt omdiskuterade, men ofta missförstådda ämne.


Farhad Abdi, författare till boken ”Madhhab och taqlid”.


[1] ’Uthman bin ‘Abdullah bin Bashir, unwaan al-Majd fi tarikh Najd, sid. 123.


För er som vill lära er mer om wahhabismens historia vill jag rekommendera en bok av shaykh Imran N. Hosein som ni kan läsa gratis på följande länk: http://www.scribd.com/doc/10547094/The-Caliphate-the-Hejaz-and-the-Saudiwahhabi-Nationstate


Läs även den brittiske akademikern Hamid Algars bok ” Wahhabism: A Critical Essay”.


[2] Läs följande artikel för att få en bättre förståelse av wahhabiters inställning till konst och skönhet: https://wahhabismkritik.wordpress.com/2011/07/01/wahhabiten-som-alskade-skonhet/


[3] http://en.wikipedia.org/wiki/Destruction_of_early_Islamic_heritage_sites